Ja visst gör det ont när hostan rister
så hur kan du då ens tveka?
När vi nu dela samma heta längtan,
hur kan du då en spruta förneka?
Efter ett år av sjukdom du räds vårt bot
för att det är nytt, rädslan tär och spränger.
Och visst gör det ont när förtroendet brister,
ont för att det pandemin förlänger.
Ja, nu är det svårt när hoppet faller,
då din ängslan min förtröstan spränger.
Du klamrar dig vid vettlösa argument
och med slagkraft du sanningen förvränger.
Det är svårt att vara oviss, en kan lätt vinnas över,
till motståndarsidan som dra och kalla.
Vill vi ur pandemin eller slippa vaccin,
vill vi stanna, vill vi chansa eller vill vi falla?
Nu, när det är värst och få saker hjälper,
kan du inte vara den som stoppar.
För när din rädsla har smittat flera
kommer hostan rista i allas kroppar.
Glöm att du skräms av det nya,
glöm att du ängslas för färden
glöm inte att ett ”vi” är fler än ett ”du”
för bara tillsammans kan vi återuppliva världen.
Victoria Forsberg
Tumme upp till Våffelvagnen i Badhusparken. Guldstjärna för allergianpassning!
Tumme ner för Antivaxxare. Tar du ansvar för din ”medborgerliga frihet” då?